Till minne av Mona Lundgren

Vi har nåtts av den sorgliga nyheten skådespelare Mona Lundgren gått bort. Mona var engagerad skådespelare på Östgötateatern i 35 år och tillhörde den fasta ensemblen. Jag själv som ung skådespelare hade äran att möte Mona på scenen i Richard III på Shakespeare på gräsgården 2002 i Vadstena, jag minns att jag tänkte att hon som skådespelare hade en blick som kunde skära genom sten och var drottninglik som få. Vid sidan av scenen var hon varm, ödmjuk och stöttande för ett ungt skådespelarhjärta.

Men eftersom jag inte kände Mona personligen har jag bett tidigare Teaterchef Johan Celander skriva en minnestext. /Nils Poletti 

En av de stora skådespelarna har gått ur tiden.

”Mona Lundgren, hon är ju en av Sveriges stora skådespelerskor”, så sa min gamle vän regissören Claes Lundberg till mig när jag skulle börja på Östgötateatern 1997. Jag hade aldrig sett Mona, men under de kommande åren skulle jag komma att förstå precis vad han menade.

Mona hade en sällsam scennärvaro, hon hade både pondus och lätthet. Hon kunde vara skir och genomskinlig som ett midsommarblomster, men också stram och med en tyngd som vore hennes ryggrad smidd av det svenska urberget. Hon var helt enkelt en stjärna. Men en stjärna utan alla de later som präglade många andra storheter i hennes generation (framför allt många av männen). Hon behövde aldrig förminska sina kollegor för att lysa. Tvärtom, hon lyfte sina medspelare, och det oavsett om hon gjorde en stor eller liten roll. Hon var en ensemblemänniska i ordets bästa bemärkelse. Samtidigt var hon egensinnig – trogen sin egen inre kompass.

Mona föddes i Norrköping 1942. Efter ett år i Stockholm med kontorsarbete på dagarna och teaterlektioner på kvällarna i början på 60-talet följt av tre år på Scenskolan i Malmö, fångade den legendariske teaterchefen John Zacharias upp henne till Stadsteatern Norrköping/Linköping (sedermera Östgötateatern). Från 1967 och fram till sin pension 2002 gjorde hon ett otal roller här. Själv pratade hon ogärna om favoritroller. I en intervju med Michael Bruze inför hennes pension 2002 säger hon först i stället: ”Jag har alltid känt mig uppskattad, både på teatern och i stan, och jag har fått spela på tvärs över alla sorter… Jag har alltid älskat mitt yrke och varit stolt över det.”

En av rollerna, som hon, efter viss övertalning, ändå gärna pratade om var den som Emily Dickinsson i monologen I biets, fjärilens och vindens namn där hon var ensam på scen i närmare två och en halv timme i mitten på 80-talet. Och många av teaterns äldre trogna besökare återkommer till hennes ”Predikare-Lena”. Jag har bara sett bilder och hört berättas, men tycker ändå jag kan föreställa mig.

Jag fick fem år med Mona på teatern. Det hade gärna fått bli fler. Att se henne i föreställningar som En uppstoppad hund och Dödsdansen var en fröjd. Hon var generös mot mig som nybliven chef, trots att teatern och ensemblen led av en stor chefströtthet efter att chefer avlöst varandra i parti och minut under 90-talets första hälft. Jag fick också ett par goda råd av henne.

En skådespelares arbete kan vara själsligt slitsamt och utsatt. I den tidigare nämnda artikeln beskriver hon ”allt detta repetitionsarbete som rymmer både glädje, smärta och kamp…  det har ett pris eftersom man hela tiden hämtar från sig själv i ett grävande i gamla sorger, smärtor och glädje… även om det aldrig får bli privat…” Att vara skådespelare är att tvivla. Ändå tror jag att Mona i det stora lyckades bevara både ett i grunden gott självförtroende och en stark självkänsla. Annars hade hon nog inte kunnat vara så generös mot sina arbetskamrater som hon var. Eller en så trofast vän som så många vittnar om.

Men Mona saknade inte temperament och hon var allergisk mot översitteri. Jag minns fortfarande hur lycklig jag blev över att få rapporten från en repetition där hon tappat tålamodet med en mycket begåvad, men också ganska svårarbetad kollega, som gärna spelade solo och som många var rädda för. Hon hade avbrutit sig mitt under repetitionen av en scen, ställt sig helt stilla, tittat på sin medspelare, och stilla, men mycket bestämt sagt: ”Hallllåååå! Titta på mig – i öööögonen! (så hade hon pekat på sina ögon) Jag är också här! Vi ska spela det här, vi alla, tillsammans!” Kollegan var inte van att bli konfronterad på det sättet och jag vet inte om det förändrade något, men det gav styrka åt flera andra i ensemblen.

När Mona valde att gå i pension 2002 så var det dels för att kunna flytta upp till Stockholm där hon hade familj och skulle kunna leva ett ”vanligt” vardagsliv; till exempel ”kunna äta middag med vänner en helt vanlig torsdagskväll”. Men också för att hon, efter en ganska svår repetitionsprocess året innan hade känt att hon tappat något av lusten. ”Det är faktiskt inte så viktigt att stå på scenen till varje pris”, sa hon till mig. Jag var inte ensam om att sörja att hon lämnade.

Men Mona var inte färdig med scenen, eller Östergötland. Under 00-talet återkom hon ett flertal somrar till "Shakespeare på gräsgården" i Vadstena i ett nära samarbete med Pontus Plaenge. Från en gripande Hertiginnan av York i Richard III (2002) till en storartad Quickly i Muntra fruarna i Winsdor (2009) visade hon åter bredden i sitt register. På Strindbergs Intima teater spelade hon en magnifik drottningmoder i Strindbergs Drottning Kristina 2005.

En liten utvikning: Några år efter sin pension ringer Mona mig och ”måste berätta” att hon fått ett erbjudande från en stor teater i Stockholm att arbeta med en regissör vars arbetsmetoder hon verkligen inte gillade. ”Jag förstår verkligen inte att han vill ha mig”. Trots att hon nog var aningen smickrad så fortsatte hon: ”men jag vill verkligen inte”. När jag sa att ”det beror väl på vad de betalar” så svarade hon skrattande: ”så gott om pengar har de inte”.

Sin karriär kom Mona ändå att avsluta på sin teater, Östgötateatern. I en pjäs skriven för just henne av Norrköpingssonen Magnus ”Mankan” Nilsson. Vi skojar i morrn, hette den. Året var 2011. Det vara magiskt att åter se Mona på våra stora scener. Svenska Dagbladets Lars Ring sammanfattade det bra: ”Mona Lundgren lyser som morsan. Hon har en underbar charm och avslappnad, självklar närvaro.” På sätt och vis kändes det som om hon bara varit borta en liten stund när jag mötte henne i korridorerna. Hon var som en del av teaterhuset. Det kommer hon alltid att vara.

Att Monas hälsa efter det omöjliggjorde ytterligare teaterarbete är en sorg.

Vi saknar en stor konstnär och en varm människa. /Johan Celander