En passionerad skådespelare går i pension efter 27 år på Östgötateatern

Varför blev du skådespelare och hur har du hållit din passion för yrket vid liv? 
- När jag var barn, och även i tonåren klädde jag och mina kompisar ofta ut oss och lekte rollspel. I gymnasiet valde jag utökad studiekurs med teater. Jag fortsatte att spela teater tillsammans med mina kompisar även efter att vi slutat gymnasiet. Jag tror min drivkraft har varit leken. Jag får för det mesta ha underbart kul om dagarna och ha förmånen att förhoppningsvis glädja andra människor. Jag får möta och arbeta med intressanta och utmanande kollegor, regissörer och scenkonstnärer. Där är glädjen som också varit glöden i mitt arbete. 

Stina läste några universitetskurser i konstvetenskap, estetik och etnologi, men den akademiska världen var inget för henne. I stället började hon på en förberedande teaterutbildning, innan hon efter flera försök kom in på Teaterhögskolan i Malmö.  

- Efter utbildningen fick jag jobb på Riksteatern följt av Helsingborgs Stadsteater. Jag har också jobbat med fria teatergrupper. 1997, när jag var 40 år, fick jag och min man Johan Celander ett erbjudande om att komma till Östgötateatern på ett treårskontrakt. Han som dramaturg och regissör, och jag som skådespelare. Vi flyttade ner från Stockholm med vår dotter och trodde aldrig att vi skulle stanna mer än några år. Men Johan blev ganska snart teaterchef, och vi har blivit östgötar och trivs bra på Vikbolandet där vi bor.  

Under hennes långa karriär på Östgötateatern tror hon själv att många minns hennes roll som Elisabeth i Lars Noréns Hämndaria som sattes upp 2003. Men Stina har också spelat i många skolföreställningar med Ung Scen Öst. Att spela teater för barn och ungdomar tycker hon har varit fantastiskt och viktigt, ”De är så är väldigt närvarande och direkta i sina reaktioner, man får mycket tillbaka.” Alla år på scenen har utvecklat henne som skådespelare och människa, och idag känner hon sig väldigt trygg i sig själv. 

- När jag var yngre gjorde jag fler huvudroller och hade en större fåfänga över storleken på min roll med det finns inte längre. Ibland kan man vara så självcentrerad som skådespelare. Det tror jag att jag var i början. Men det är jag inte längre, och det har jag kommit ifrån gradvis.

Finns det några ögonblick från Östgötateatern som står ut som särskilt minnesvärda?   
- Det är så svårt att svara på, men en väldigt speciell föreställning var Kärleksbrev som vi spelade 2012. Torbjörn Astner regisserade mig och Peter Sundberg. Vi satt helt stilla bredvid varandra och läste brev. Torbjörns regi var på detaljnivå med ett sådant finlir. Hur vi vände blad. Hur vi råkade flytta på våra händer, och så vidare. Det var väldigt speciellt och väldigt roligt. 

Vilka utmaningar har varit de svåraste att övervinna under din karriär? 
- Att lära mig texten. Jag kanske inte har varit så metodiskt när jag lärt mig texten genom åren. Varje gång man läser texten kommer man djupare in i den. Jag kan medge att jag ibland borde ha börjat läsa texten tidigare. Jag har haft turen att inte drabbas av scenskräck och nu för tiden brukar jag inte ens vara nervös när jag går upp på scenen. Men det kommer jag säkert att vara när jag gör min egen soppteaterföreställning Stina tänker på Romarriket. Då kan jag inte klä ut mig till någon annan och jag kommer bara ha mig själv. 

Finns det något särskilt minne från teatern som du hoppas att alltid bära med dig? 
- Jag har svårt att lyfta fram ett enskilt minne, det finns så många. Jag kommer att minnas sammanhållningen under föreställningsarbetet. 

Hur känns det att lämna Östgötateatern och vad kommer du att sakna mest? 
- Jag kommer att sakna människorna. Jag kommer att sakna att jobba. Det är roligt att repetera och att spela teater, men jag vet många sätt att ha roligt på. Jag kommer att gå till Östgötateatern och se varenda föreställning framöver. Det blir säkert lite vemodigt till en början, men det kommer också vara skönt att bara få njuta av teater. Att stå på scen kan vara väldigt ansträngande. 

Har du några planer eller projekt som du ser fram emot efter pensioneringen? 
- Jag och min man skulle vilja resa Jag vill också odla mer grönsaker, då jag alltid har haft ett intresse för odling. Om jag inte blivit skådespelare tror jag att jag hade blivit trädgårdsmästare. Jag älskar att vara ute i naturen. 

Namn: Stina von Sydow  
Födelseort: Uppsala 
Ålder: 67 
År på Östgötateatern: 27 
Gör för att koppla av: Vistas i naturen, yogar och arbetar i trädgården  
Aktuell i: Titus Andronicus och soppteatern Stina tänker på Romarriket