Familjebråk på stora scenen

Lars Noréns självbiografiska relationsdrama tar oss tillbaka till en septemberdag 1961. En familj återförenas på ett järnvägshotell vid en station där tågen inte längre stannar. Karaktärerna brottas med inre såväl som yttre konflikter och inte minst med sina relationer till varandra.

Regissören Pontus Plænge tycker att vi behöver prata mer om familjen som institution; om den heliga grupp som ska utgöra vårt samhälles fundament och som ska bestå av mamma, pappa, barn – helst flera och helst både pojkar och flickor, men inget däremellan eller bortom.

– I samtalet om familjen har vi en tendens att hylla den som lösningen på allt och som något vackert, fint och kärleksfullt. Men Norén beskriver en annan verklighet som också finns. I pjäsen får vi syn på baksidorna av familjeinstitutionen och vad det gör med människor att tvingas anpassa sig efter så starka normer, säger Pontus Plænge.

Inga försköningar

Han säger att familjens trygga famn absolut kan låta oss få vila och växa i gemenskap, men att den för många innebär ett fängelse som hindrar från utveckling och som förtrycker i kraft av förväntningar, krav och patriarkala strukturer.

Därför berörs han av Noréns bråkande med familjen.

– Som riktigt bra dramatiker, författare eller konstnärer gör så går han så långt i sin beskrivning att det nästan blir metaforiskt. Det är som att han har plockat de allra mest dysfunktionella personer som finns, och som totalt kollapsar begreppet familj, säger han.

Utöver att allt är draget till sin spets – på ett inträngande och radikalt vis – är det också svårt att välja någons sida. I ena stunden tycker du illa om en karaktär och i nästa tycker du om den.

– Norén beskriver alla personer med en enorm empati utan att försköna någon av dem, säger Pontus.

Går inte att fuska

Familjemedlemmarna spelas av Marika Strand, Per-Johan Persson, Alexander Ohakas och Martin Hendrikse (praktikant från Stockholms konstnärliga högskola). Den långvariga hotellgästen Regina görs av Stina von Sydow.

Pontus har arbetat med alla tidigare och visste på förhand vad de går får; en fördel när det gäller att skapa ett arbetsklimat där skådespelarna verkligen vågar gå in i situationerna och blotta sig för varandra och för publiken. 

– Det är en nödvändighet i den här pjäsen, det går inte att ducka eller fuska sig undan.

Han betonar att det verkligen är en skådespelarpjäs; enormt mustig och rik på situationer, karaktärer och undertexter. Här finns uppslitande konflikter och dålig stämning, såväl som värme, empati och svart humor.

– Alla försöker på sina dysfunktionella sätt lappa och laga det som skulle kunna lappas och lagas. Som vilka människor som helst så vill de inte leva med de här konflikterna. De älskar varandra så som man gör i en familj och vill försöka nå varandra, men just eftersom de är familj så blir det så svårt, säger Pontus.

Radikal vändning

Kaos är granne med Gud från 1983 är tillsammans med föregångaren Natten är dagens mor Lars Noréns stora genombrottspjäser. Det handlar om fristående berättelser – karaktärerna har inte ens samma namn – och Pontus berättar att det finns två avgörande anledningar till varför han valde Kaos är granne med Gud. 

– Det ena är att det finns ett vittne med, i form av hotellgästen. Det gör att det finns en utgång och en möjlighet att andas för mig som åskådare. Och det andra är att det finns en radikal vändning i slutet som skapar nya förutsättningar. Vändningen kan antingen ses som spiken i kistan eller något slags hopp om förändring. 

Scenografi på vridscen

Paul Garbers scenografi är en huvudsakligen naturalistisk sådan föreställande pjäsens hotellmiljö; foajén, trappan upp till hotellvestibulen, delar av två matsalar, baksidan av personalingången utanför samt gästen Reginas rum på ovanvåningen.

Vridscenen skapar viss dynamik och en möjlighet att låta scener förflytta sig. En stjärnhimmel ger en känsla av världsrymden samtidigt som det zoomas in på livet bakom hotellfasaden.

Pontus berättar att han vill skapa en känsla av både övergivenhet och trygghet; hemmet som en möjlig trygghet.

– Det är en övergång, sommaren är slut men hösten har inte riktigt börjat. Det är en slags mellantid där nostalgi, melankoli och osäkerhet om framtiden kan uppstå. Eftersom vi har en så detaljerat scenografi så blir det väldigt klassisk, naturalistisk teater i den mening att man kommer att titta in i ett rum hos skådespelarna.

Återvändande regissör

Pontus arbetade som skådespelare och regissör på Östgötateatern 2010–2020 och har tidigare bland annat regisserat Swedenhielms, Scener ur ett äktenskap, Dissekering av ett snöfall, Farmor och vår herre och senast farsen Rampfeber.

– Det är roligt att göra teater för en publik som man har en relation till och på platser som man känner, säger Pontus Plaenge om återvändandet till Östgötateatern.

Text: Jeanette Söderwall

Läs mer om Kaos är granne med Gud och boka biljetter här.