Ett stort & brutalt universum

I arbetet med pjäsen har Marie bland annat hämtat inspiration från Netflix-serien Norsemen. Det skruvade i missmatchen mellan ett epok-drama och nutidens ”way of being” har hon burit med sig in i arbetet med klassikern. Marie tycker att pjäsen är moralbefriad och att karaktärerna som lever i den är ganska pessimistiska och känslomässigt avtrubbade. Men i det mörka kan hon se något komiskt.

– Döden är väldigt närvarande i den här pjäsen. Men karaktärerna är inte nödvändigtvis så upptagna med att sörja de som dör, utan hämnden och äran står högre. Det gäller att få sista ordet. 

Titus Andronicus var väldigt populär under Shakespeares tid, men när teatern blev mer intresserad av folkbildning och moral under 1700-talet, så avtog intresset för pjäsen. Efter andra världskriget fick pjäsen ett uppsving, och den spelas numera ofta runt om i världen. Men i Sverige har den bara spelats ett fåtal gånger. Pjäsen blev även uppmärksammad under 1990-talet, då den låg till grund för spelfilmen Titus med Anthony Hopkins och Jessica Lang i huvudrollerna. Marie tror att den har haft olika funktioner genom tiderna; från att estetisera och visa upp våld som underhållning, till att spegla en brutal och konfliktfylld värld. 

Titus Andronicus är dock inte ett av Shakespeares mest raffinerade verk, och det har ofta varit föremål för diskussion. Marie har haft ögonen på pjäsen länge.

– Vanligtvis när jag söker efter pjäser att sätta upp, letar jag i högarna där de ”bortglömda” manusen ligger. Jag försöker se det poetiska i det ofärdiga och det som vid första anblicken kan se ut som skräp. Jag tycker Titus Andronicus är en vacker pjäs, som omfamnar något skört i människan i ett stort och brutalt universum. Den är ju skriven under Shakespeares utvecklingsår och det finns ”glitchar” i texten. Men det är tacksamt för mig som regissör, då kan jag fylla i luckorna själv. 

I Maries tolkning av klassikern utspelar sig pjäsen i en märklig Colosseum-arena, där det bland annat finns en pizzarestaurang. I både scenografin och kostymerna sker en lek mellan dåtid och nutid. Ett romarrike/Italien hämtat ”fritt ur minnet”, som balanserar mellan det pompösa och mäktiga romarriket och destruktivitet, barnsligt beteende, slapstickhumor och hämnd. 

Vad ser du mest fram emot i arbetet föreställningen?
Jag ser jättemycket fram emot att jobba tillsammans med hela ensemblen, det konstnärliga teamet och alla andra på teatern! Och att få jobba med romarriksestetik; lite barnsligt, lite pompöst, lite farligt och lite sexigt.

Vad kan publiken förvänta sig?
Publiken kan förvänta sig en ”too much of everything”-upplevelse, där de kommer att tas med på en resa genom liv och död, himmel och helvete, och allt däremellan, under en och samma föreställning.

TEXT Christin Bäckman Boo