Jo, för det är något med den där blicken... Den där blicken. Den som går neråt, som gör vårt synfält mindre. Den där blicken som får oss att vilja ha rätt, hellre än att lyssna. Den som får oss att se ner på, eller bort ifrån. Den där blicken som inte vänder andra kinden till.
Varför blir det så? Varför väljer vi den blicken?
Den som skrämmer oss så små, att vi måste kontrollera, styra och ställa?
Att vi känner att vi har rätt att bestämma över en annan människa? Bestämma över en annan människas känslor, tankar och upplevelser?
Nomaderna är en föreställning om två människor som har gjort sitt synfält precis så litet.
Både på sig själva och på varandra. På världen.
Och likt Sisyfos, går de, om och om igen, runt i sina föreställningar om vad som hände, och inte hände mellan dem, och varför, och varför inte, och hur kunde du, och vem har rätt, och vem har fel, och varför måste allt göra så ont?
När blir det viktigare att fälla än att fria? Och hur länge kan man hävda att man gör det i kärlekens namn? När blir det någon annans fel att mitt liv ser ut som det gör?
Är det i samma ögonblick som vi fråntar oss ansvaret för våra handlingar?
I sörja och dy är det lätt att börja längta efter gräset som lyser grönare. Längta efter att livet skulle vara större, rikare, och att blicken, den där blicken, kanske höjdes, lite grand. Upp till något som slutade döma och belasta. Upp mot friheten och befrielsen. Och kanske, kanske men bara kanske, ända upp till försoningen?
Är det möjligt?
Att vi kan välja den blicken?
Är vi modiga nog?
