En Uppstoppad Hund

Få svenska pjäser har som "En uppstoppad hund" lyckats ta pulsen på vår nutidshistoria. Samtidigt är pjäsen en av den svenska samtidsdramatikens roligaste och tacksammaste ensemblepjäser. Det märks att författaren också är skådespelare. Staffan Göthe förmår höja det enkla, triviala till konst och vrida det ett varv till, till komedi. Han hjälper oss att skratta åt det mörka och begrunda det. Det nervpilleråtande nattbiträdet, den alkoholiserade adjunkten, familjerna Ljung och Cervieng utgör en liten men skarp modell av det svenska folkhemmets historia. Ett av pjäsens centrala teman är den unga människans möte med vuxenvärlden. De vuxna är svaga, i köttet och sinnet - medan barnen är barn i allmänhet. Nyktra, sluga och uppfinningsrika. Femtiotalets ungdomar, Morgan och Irene betraktar frågande vuxenhetens otrohet, förljugenhet och frireligösa grubblerier. Ofta söks svaren i Hemmets läkarbok som köpts på avbetalning och visar såväl nakna som imbecilla patienter från Kristianstads län. Alltmedan plågoanden Tyrone planerar sinnrikt utformade tortyrmetoder för Morgan i pannrummet. 
"Det är bra att det blivit bättre, men det hade varit bättre om det hade blivit bra", så svarade Staffan Göthe på frågan om varför han målade en så svart bild av folkhemmets utveckling från mitten av 50-talet fram till mitten av 80-talet. Här sätter han fingret på en av teaterns, och konstens, viktigaste uppgifter; Att aldrig låta sig förblindas av skenet. 
Den här pjäsen har vår ensemble längtat efter att få spela. Och redan nästa höst (2001) kommer vi tillbaka med Staffan Göthes senaste pjäs "Temperance", som vi gör i samarbete med riksteatern.