Albert Carlson sitter på ett hotellrum i Kalifornien. Redo för ett bokslut över livet självt. Sextiofyra år och bördig från Sjöhults socken i Småland. Nu har han Stilla havet som granne. Genom havets brus hör han sorlet från en liten småländsk bäck där han brukade fiska med sin bror. Det är ett långt och brokigt liv han har bakom sig, svenskamerikanen som flydde Fattigsverige.
Min storebror fick före och spanade i vattnet efter gäddorna, som gömde sig under näckrosornas blad. Fiskens fjäll var som guld i solskenet. Vi slog oss ner på vårt rastställe, tände upp eld och stekte vår fångst på glöden. Och så bytte vi drömmar. Vi var ett par unga människoliv, som ännu ingenting ägde - och som därför ägde allt...
På ena sidan hotellet, en storstad surrande av bilar i en ändlös ström. På andra sidan häver sig havets dyningar fram och åter, andas ur sitt djup som en jättelunga. Och på detta smala näs av det förunderliga och det föränderliga sitter människan Albert. Lika stationär som varelse på jorden när livet pågår, som tillfällig och förgänglig när det nalkas sitt slut. Han undrar lite över meningen med alltsammans och vart livet tog vägen. Hur förvaltar man sin stund på jorden?
